nokwoman

Nu måste jag skriva flera miljoner ord. För jag kom precis på att det är en grej som jag saknar superduper mycket just nu, (föresten har jag sagt superduper alldeles för mycket idag...) Jo det är nämligen så att när jag var nio år så ville jag så himla himla gärna ha en liten kanin. För jag tyckte ju de va så söta och mysiga och gosiga. Jag hade haft en kanin innan, så jag hade erfarenheten, bara det att jag saknade kaninen. Och så en dag så fick jag en liten liten kanin. Hon var alldeles knäpp och tokig. Hennes öron stod rätt upp och hennes tänder pekade åt alla håll. Men det var min fina kanin, och jag tyckte så mycket om henne. Hon bodde i en jättefin bur som min pappa hade byggt, och hon trivdes så bra. Varje dag gav jag henne maskrosblad och vatten. Men åren gick, och jag blev äldre och koolare. Kaniner var ingenting för mig längre. Nu skulle man göra koola saker. Men hon var ju fortfarande tvungen att leva, så jag gav ju henne mat varje dag och så. Men tillslut fick jag nog, jag ville ju sova längre på morgnarna, för det gör man ju när man är kool. Och så gick man ju och lade sig sent, för då är man kool. Så jag sålde min kanin till min syster för 100 kronor. Åh vilken lättnad, tänkte jag. Aldrig mer måste jag mata den där jävla kaninen, (jo visst svor jag åt henne flera gånger.) Mitt liv blev genast så mycket enklare.