nokwoman

Nu måste jag skriva flera miljoner ord. För jag kom precis på att det är en grej som jag saknar superduper mycket just nu, (föresten har jag sagt superduper alldeles för mycket idag...) Jo det är nämligen så att när jag var nio år så ville jag så himla himla gärna ha en liten kanin. För jag tyckte ju de va så söta och mysiga och gosiga. Jag hade haft en kanin innan, så jag hade erfarenheten, bara det att jag saknade kaninen. Och så en dag så fick jag en liten liten kanin. Hon var alldeles knäpp och tokig. Hennes öron stod rätt upp och hennes tänder pekade åt alla håll. Men det var min fina kanin, och jag tyckte så mycket om henne. Hon bodde i en jättefin bur som min pappa hade byggt, och hon trivdes så bra. Varje dag gav jag henne maskrosblad och vatten. Men åren gick, och jag blev äldre och koolare. Kaniner var ingenting för mig längre. Nu skulle man göra koola saker. Men hon var ju fortfarande tvungen att leva, så jag gav ju henne mat varje dag och så. Men tillslut fick jag nog, jag ville ju sova längre på morgnarna, för det gör man ju när man är kool. Och så gick man ju och lade sig sent, för då är man kool. Så jag sålde min kanin till min syster för 100 kronor. Åh vilken lättnad, tänkte jag. Aldrig mer måste jag mata den där jävla kaninen, (jo visst svor jag åt henne flera gånger.) Mitt liv blev genast så mycket enklare.

Ibland tycker vi om att gå
Då lyfter vi på fötterna
Hoppas på att komma framåt
En liten matematisk uträkning

I natt missar vi någonting

När tangenterna bara finns där
Allting syns så tydligt
Ljuset ligger mitt framför mig
En gata
Endast en vägskylt
Äntligen har jag hittat
Hem

I två timmar
Försökte försökte
Men du är fortfarande lika
Opersonlig

Trodde att jag var borta
För det var jag
Endast inom mig
Utanför fanns jag kvar
Levde utan att leva
Sprang utan att springa
Har aldrig förstått
Vem jag är

Tänk vad hemskt om det verkligen skulle fungera

Nej men är det sant

Någonting inuti mig sprack

Hoppar över en del i mitt liv

Jag skulle vara så säker

när jag skriver meningar

I den soliga eftermiddagen

När mina ögon gör för ont att stirra in i
När jag inte längre orkar ta avstånd
Vet att det är dags att ta tag i någonting
Släppa taget om allting annat
Förbjudet är det som lockar
Nu sitter jag här med hjortron yoghurt
Saknar det som jag hade
Då för länge sedan
Nu finns jag utanför

fotograf. okänd.

För när vi är hemma
Då är vi snälla
Men i fjällen
Då är vi
Farliga
Farliga

Nu ska jag inte ta och spela svår
Avståndet mellan oss har aldrig varit större
Även om jag kom 40 mil närmare
Spenderade sju timmar för din skull
Finns du fortfarande på andra sidan
Men en sak är säker
Jag kommer ändå aldrig träffa dig igen
Inga mer
Tja tja

Jag förlåter mig inte
Förlåt mig inte
Förlåt mig inte i fyra dagar till
Förlåt mig på måndag
Då får du förlåta mig
För då är jag inte en dålig människa utan ecstasy
Utan en bättre människa som inte behöver ecstasy

Nu ger jag ifrån mig allt det jag älskar
Tar hjälmen av huvudet
Adjö du vackra sovmorgon
Adjö du vackra långa vakna natt
Jag beger mig ut på farligt vatten
Sovandets klocka vrids om
På mobilden står det numera
05.13
4an är min hjälte
När jag kollar de fyra små siffrorna i nedre högra hörnet av skärmen
Ont i ögonen
21.13
Jag sover om ett tag
Lycka till

Vet du
Sitter med fötterna i luften
Huvudet bakom mattan
Ser min omkring bland konsten
Alla konstigheter
Och snart är det inte långt kvar
Snart hoppar jag ut genom mitt runda
Fönster
Ja juste ja
Det är mitt runda fönster

Någon vädrade

à bientôt

Någonting gnager upp det jag skapat