Herr Långben på besök.
Förnyelseångesten.
Folkets himmel färgas röd i natt
Stadens minne går i glömska då framtiden tar vid
Brinnande står jag
Sträcker ut mina händer över hans trappor
Sakta
Och ack så plågsamt han knäböjer framför mig
Hans tegelstenar pulserar
Genom ådrorna - rusande - det blod
Blod som avbildat min själ
Folkets himmel färgas röd i natt
Vi tog farväl
Ett avsked
Våra märken i hans hud skulle slätas ut
Repareras
Du som fanns där
Låt alltid ditt hjärta slå
Låt ditt vatten vagga mig till sömns
Plötsligt jag blöder
Läckande sår
Pölen runt dina fötter färgas svart
En avgrund
Jag viker mig för hans skönhet
Hustaken blir till markgrund
Och nu han växer sig bort från sig själv
Nu ensam jag brinner
Folkets himmel färgas röd i natt
Påminn mig att glömma när jag kommer ihåg.
För jag vill inte veta av
Bara jag kan vara ledsen över det som då hände
När jag berättar, du känner inte samma
Kommer aldrig kunna
När du märker, du tycker synd - men du känner inte samma smärta
Du hör mina ord, min klagan och bekännelse
Du nickar, skakar på huvudet och väljer dina ord med försiktighet
Men ur en påse de dras
Slumpen blir din livlina
Mina ord är mina
Dina ord är bara dina
Och innan du ger dom till mig kommer du aldrig kunna förstå
Kan inte förstå att detta inte kallas kärlek.
Även fast det känns
Gör ont
Trots att det inte finns tillräckliga ord
När det regnar
När allt är ljust
Fast vi håller händer
Fast vi värmer nedkylda kinder
Saknar varandra i smyg
Men säger tvärtemot
Vi skrattar åt och med
Vi skulle aldrig säga vi, men orden slinter
På en minut har vi gjort en timme
Ändå
Det måste väl kallas kärlek
Men nej
Consider myself at home.
