Och nu börjar allt jag vill avsluta

Jag måste få skriva av mig någonstans.
Alltid har jag varit fast bestämd om att jag inte är någon dagboksmänniska; vilket tjafs att älta sin vardag mellan svarta streck, fylla ut döda träds gravstenar med meningslösa ord och självcentrerade meningar där ens inre ska försöka finna sig i en individuell verklighet. Att man ska lägga över alla sina problem på en blyertspenna, ge denne ansvar att bevara dessa för evigt, undangömda från de dagliga tankarna och grubblingarna. 
 
Okej, jag har förlorat nog med stolthet denna sommar. Eller hälften vunnet hälften förlorat borde jag kanske uttrycka det, även om det nu i stunden känns som århundradets värsta förlust för fröken Kajsa Sofia Paulina Holm.
Alltså. Jag gjorde ett aktivt val att reda ut det nystan min kropp varit instängd i under fem års tid. Jag släppte allt framför mig och sa att jag skulle befria mig från min kontroll, den egenkontrollen som hindrat mig i så mycket och rubbat det mesta av så kallat normalt fungerande. 
Visst, det var enkelt sagt. Nej det var det så klart inte, för det tog fem år, men jag sa det tillslut. Och jag menade det. Eller, jag hoppades att jag menade det.
 
Kryptiken, jag ursäktar.
 
Hon ställde mig mot den vägg som jag tidigare undvikit att möta, jag har tagit kryphål, råtthål, bakdörrar och toalettfönster. Men nu kom jag inte runt. Jag var för skör för att längre orka hålla ut, min kropp satte ned foten för mitt psyke och tog över makten.
För ett tag. 
Men när jag sagt; ja, ja det stämmer. Ja jag mår skit, det är ett helvete, allt är fel.
Då var det kört, och det fanns ingen återvändo. Jag kan ju inte ta tillbaka något så självutlämnande, det går helt enkelt inte, man kan inte säga att man bara skojade, "du föresten, det där vi talade om förra helgen, jag tror vi skiter i det va?". 
 
Nu har jag rivit upp alla de där sidorna jag försökt hålla på avstånd, men på armslängds så klar, för att inte glömma bort, allt om hur jag tänker, om du har har tänkt, om vad jag alltid känner.
 
Ska jag berätta? Nu har jag ändå gjort det för så många, ja stoltheten: bye bye!
Jag vaknade en morgon och upptäckte att jag kunde göra någonting åt mitt utseende. Det fanns knep för att vara på ett visst sätt. Och om jag bara gjorde som jag hade bestämt så skulle det bli bra. 
Så fick det bli. Så var det inte riktigt, men typ. 
 
Jag började ställa krav, jag satte upp regler och förbud. 
Kom alltid i tid, var aldrig försenad med läxor, plugga alltid i förväg och var förberedd när du kommer till prov. Ät inte lunch i skolan, träna när du har slutat - helst utan mat i magen, ät inte för tidigt efter träningspasset.
Dessa minns jag som de första reglerna. Från början var de relativt lätta att hålla, jag var en aktiv människa, träningen ansågs som sund. 
Men vad hände om jag inte kunde hålla på mina regler? Då gjorde det plötsligt så ont. Allting blev som mörker och jag gick in på toaletten och grät. För gråten stillade tillslut det onda. 
När jag gick och lade mig på kvällarna kunde jag inte tänka på någonting annat än att "imorgon skärper du dig. Hur svårt ska det vara att kontrollera dig? Är du så svag att du inte ens kan avstå från frukost?"
 
Jag försov mig. Vaknar i panik över att jag kommer bli sen till skolan, slänger på mig kläder och rusar i desperation upp genom huset.
 
Alltid var det någonting som störde mig, som fick mig att skrika, brusa upp och förargas. Jag var så elak och detta ångrar jag så djupt.
Mamma frågar om jag inte ska äta frukost, ibland ljög jag och sa att jag redan ätit, ibland, om fallet var så att jag redan var arg, blev jag argare och skrek att jag fan inte skulle äta någon frukos, jag hann inte. 
 
Mitt temperament var sällan stabilt, jag grät ofta i skolan.
Matten var svår, maten var äcklig, jag var trött, någon ställde mer krav på mig än vad jag orkade. Det blev inte som jag hade förväntat mig. Och jag förväntade mig. Hela jävla tiden. Jag förväntade mig att jag skulle klara mer än vad jag kunde. Och när det inte gick som jag ville brast jag. 
 
Så fortsatte det. Jag fortsatte ställa krav, i gymnasiet blev kraven högre. Högsta betyg i alla ämnen. Inga undanflykter, inga undantag. Så skulle det vara. För sådan var jag.
Ambitiös, flitig, kontrollerad, punktlig och intellektuell. 
Min identitet blev tydlig, och jag spädde gärna på den eftersom att jag älskade att folk sa att jag var duktig. Jag ville att folk skulle se mitt engagemang och mitt slit. Det var som en ständig kamp för folks åsikter om hur jag var. 
 
Kommentarerna jag fick handlade ofta om organisering, lugn, struktur, ambition och prestation. 
Jag var äntligen så duktig som jag alltid velat vara.
 
För innan hade jag aldrig fått vara bäst. Jag var aldrig bäst i klassen, även om jag hade högsta betyg så var det alltid någon annan som jag visste hade gjort ett ännu bättre jobb. Någon hade sagt något smart jag aldrig skulle komma på. Jag hade sagt något mycket korkat och fel, i ett tappert försök att låta påläst och vis. 
Fan, jag hade sådana krav på mig själv, min standard var så hög och ångesten över att inte bli ihågkommen som smart var stor. 
Jag ville ara bäst, och jag ville att alla skulle se det.
Men genom att börja med att kontrollera mig själv skulle jag snart kunna visa upp ett perfekt yttre för omvärlden, en person som håller vad hon lovar.
 
Jag känner så här fortfarande. Mitt sätt att beskriva det som ett avslutat kapitel är lögnaktigt och falskt. 
Prestationen ligger och gnager.
Jobbar jag inte tillräckligt mycket, lika mycket som andra gör, lika flitigt som andra gör, ja då är jag dålig. Då är jag lat och en börda för samhället. Anstränger jag mig inte, då har jag misslyckats, och är inte värd lika mycket som alla andra människor är.
För alla människor är värda mat varje dag så att de orkar jobba, de är värda att få sitta ned i en fåtölj och andas ut, de är värda att dricka en god kopp kaffe och köpa en söt bulle för att doppa tillsammans med en söt vän, de är värda kärlek och ömhet.
Alla är värda det där. Varenda människa. Men inte jag, för jag gör inte tillräckligt för att förtjäna det.
 
 
Och nu säger jag att jag ska skapa krig med de tankar som drivit mig i alla år.
Fan i helvete vad svårt det är.
Jag vill på ett sätt, för att det är så det borde vara, men det känns otroligt skrämmande, hur ska jag kunna se mig själv i spegeln och tycka att jag är värd allt det som människor är värda. När jag inte lyckats?
 
Hur ska jag kunna avsluta någonting som jag inte är färdig med. Jag utnämner mig själv till förlorare.
Förlorare och bedrövligt misslyckad. 

Not so much done when done is way too far away.

Oh you cryptical life, universe and everything
How comes repeating is a bigger crime than to riming
When one rhyme a word with an other, does it change the world in a bigger aspect
And if the change now do change the world, how can we know it actually was the rhyme who did it
You only placed two words in comfortable distance from each other, and used some other letters in one of them
I'm starting to get critical
Oh you cryptical life, universe and everything
How comes repeating is a bigger crime than to riming
When one rhyme a word with an other, does it change the world in a bigger aspect
And if the change now do change the world, how can we know it actually was the rhyme who did it
You only placed two words in comfortable distance from each other, and used some other letters in one of them
I'm starting to get critical
Oh you cryptical life, universe and everything
How comes repeating is a bigger crime than to riming
When one rhyme a word with an other, does it change the world in a bigger aspect
And if the change now do change the world, how can we know it actually was the rhyme who did it
You only placed two words in comfortable distance from each other, and used some other letters in one of them
I'm starting to get critical

Ilford HP5 plus och lite bläck.


Monsieur William.

Skratta åt honom
Gör honom till åtlöje och håna
Men bespara honom tårarna
De är han för vek för att ta emot
Och vekhet är ingenting man kan gråta för

Fast jag glömmer väl så lätt.

En påminnelse från övre makter
Vaksamt, man berörs trots allt
Visst att jag alltid ska hålla på att minnas
Det där hit och det där dit
Att känna saker man redan känt kan kännas lockande
Kanske är det det som väcker vår livslust
Men om man skulle glömma allt efteråt
Kanske
Kanske skulle vi uppskatta det vi hade mer
En alltför vild tanke
Men vild är nu mitt signum
Och jag hoppas ni glömmer att jag alltid mindes
För jag minns inte längre varför jag skrev
Varför jag skrev
Men jag skriver, och jag skriver för att jag glömmer ju så lätt

Considering my recent post.

Just trying to soak down in a field of blaming
Overturned a bottle of olive oil and realized the difficulties with wiping it up again
Sure it's not the end of the world, but it is in fact the end of all olive oil
In my house at least
Oh you grate ones up their
Give me a hint on what the fuck is happening down here
Because I sure can't figure it out

Sol och sådant där som värmer lite mer än kalla saker.


For no one.

Du tror att allt är bra
Tills du märker att hon inte behöver dig
Du trodde du skulle göra skillnad
Men du var, som hon skulle säga, förgänglig


När man siktar framåt.

Visst att hösten kan kännas svår
Men vad gör inte det?

I mitt huvud.

Där pågår en parallellhistoria
I mina ögon ser du ingenting
I mina ord hör du ingenting
Men när jag berättar min dröm
Jag drömde om allt jag annars aldrig tänker
En samling av medvetet glömda minnen
Väcks när kroppen sover
Förvirringen

Förnyelseångesten.

Folkets himmel färgas röd i natt
Stadens minne går i glömska då framtiden tar vid
Brinnande står jag
Sträcker ut mina händer över hans trappor
Sakta
Och ack så plågsamt han knäböjer framför mig
Hans tegelstenar pulserar
Genom ådrorna - rusande - det blod
Blod som avbildat min själ
Folkets himmel färgas röd i natt
Vi tog farväl
Ett avsked
Våra märken i hans hud skulle slätas ut
Repareras
Du som fanns där
Låt alltid ditt hjärta slå
Låt ditt vatten vagga mig till sömns
Plötsligt jag blöder
Läckande sår
Pölen runt dina fötter färgas svart
En avgrund
Jag viker mig för hans skönhet
Hustaken blir till markgrund
Och nu han växer sig bort från sig själv
Nu ensam jag brinner
Folkets himmel färgas röd i natt

Påminn mig att glömma när jag kommer ihåg.

För jag vill inte veta av
Bara jag kan vara ledsen över det som då hände
När jag berättar, du känner inte samma
Kommer aldrig kunna
När du märker, du tycker synd - men du känner inte samma smärta
Du hör mina ord, min klagan och bekännelse
Du nickar, skakar på huvudet och väljer dina ord med försiktighet
Men ur en påse de dras
Slumpen blir din livlina
Mina ord är mina
Dina ord är bara dina
Och innan du ger dom till mig kommer du aldrig kunna förstå

Kan inte förstå att detta inte kallas kärlek.

Även fast det känns
Gör ont
Trots att det inte finns tillräckliga ord
När det regnar
När allt är ljust
Fast vi håller händer
Fast vi värmer nedkylda kinder
Saknar varandra i smyg
Men säger tvärtemot
Vi skrattar åt och med
Vi skulle aldrig säga vi, men orden slinter
På en minut har vi gjort en timme
Ändå
Det måste väl kallas kärlek
Men nej

Inaktivitet - auktoritet.

Med manus i handen är ånger situationens måste
Men när man skjuter med ögon av falska diamanter... ,
Var det sant
sade du
Lättja är en synd min vän, dina tårar ska falla för den sorg som infann sig
Imorgon far jag
Att ljuga är ingen synd, sade jag, men det är synd
"Ormgropen är inte min slutdestination
mina kinder är torra som sanden under dina fötter
men in min själ står öppet hav"
Fötterna lika kalla som vanligt han lyfte dess sulor från vår mark
Och på 3 timmar och 46 minuter skapade han nya vädersträck
Vi följde dem alla 7

Män.

Min kvinnlighet tar skada
Ett upprätthållande som veknar
Rosen blir till aska när du dig närmar
Magsmärta
Jag forsade och försvann. Dränktes
Vad mer fanns det att säga när du spolat bort mina ord
Du band mina händer
Rev ut mina ögon och förbannade min röst
Jag älskar dig vet du
Du är den fulaste jag sett
Kyss mig och låt mig vara din för alltid
Avskum

Nu letar jag sanning
Saknar mitt förnuft, det gör jag alltid efteråt
Men att leta, vad skadar det
Du tog nyss min makt över mig själv
Sakta tynar den bort
Jag ser dig
Du ger dig av
Jag saknar dig
Jag saknar dig
Jag hatar dig

Lever i mitt eget liv.

Skapar poesi med dina händer
Sjunger med dina ord
Rör mig från dina fötter
Underverken är mina
Men det är du som skapas

När mina timmar räknas.

Jag vet att jag alltid kommer minnas
Du kom klädd i päls
Ett mönster du troddes följa
Din vilja var skadad
En vinternatt gav sig plats
Vi möttes mellan känslorna
Utmattad du stod
Krumt böjdes din rygg
Sakta föll min misstro
Mitt samvete skälvde
Jag väntade mig en hjälte
Jag rev loss det ni kallar förväntan
Slet det från min kropp
Min kropp
Du väckte min hunger
Jag hade funnit en vän

Filantrop.


Skapandet.

Och dess effekter
Ljuva kreatur
Vanligt
Naiva människa

Andas, ja visst.

För jag minns plötsligt hur man gjorde
Saknat någonting glömt
Funnit någonting avlägset
Avslutat någonting mödosträvande
Vinkar längtande
Men nu är jag
Ett avbrott
Klar

Tidigare inlägg
RSS 2.0