nokwoman

Nu måste jag skriva flera miljoner ord. För jag kom precis på att det är en grej som jag saknar superduper mycket just nu, (föresten har jag sagt superduper alldeles för mycket idag...) Jo det är nämligen så att när jag var nio år så ville jag så himla himla gärna ha en liten kanin. För jag tyckte ju de va så söta och mysiga och gosiga. Jag hade haft en kanin innan, så jag hade erfarenheten, bara det att jag saknade kaninen. Och så en dag så fick jag en liten liten kanin. Hon var alldeles knäpp och tokig. Hennes öron stod rätt upp och hennes tänder pekade åt alla håll. Men det var min fina kanin, och jag tyckte så mycket om henne. Hon bodde i en jättefin bur som min pappa hade byggt, och hon trivdes så bra. Varje dag gav jag henne maskrosblad och vatten. Men åren gick, och jag blev äldre och koolare. Kaniner var ingenting för mig längre. Nu skulle man göra koola saker. Men hon var ju fortfarande tvungen att leva, så jag gav ju henne mat varje dag och så. Men tillslut fick jag nog, jag ville ju sova längre på morgnarna, för det gör man ju när man är kool. Och så gick man ju och lade sig sent, för då är man kool. Så jag sålde min kanin till min syster för 100 kronor. Åh vilken lättnad, tänkte jag. Aldrig mer måste jag mata den där jävla kaninen, (jo visst svor jag åt henne flera gånger.) Mitt liv blev genast så mycket enklare.

Tänk vad hemskt om det verkligen skulle fungera

Nej men är det sant

Jag förlåter mig inte
Förlåt mig inte
Förlåt mig inte i fyra dagar till
Förlåt mig på måndag
Då får du förlåta mig
För då är jag inte en dålig människa utan ecstasy
Utan en bättre människa som inte behöver ecstasy

Nu ger jag ifrån mig allt det jag älskar
Tar hjälmen av huvudet
Adjö du vackra sovmorgon
Adjö du vackra långa vakna natt
Jag beger mig ut på farligt vatten
Sovandets klocka vrids om
På mobilden står det numera
05.13
4an är min hjälte
När jag kollar de fyra små siffrorna i nedre högra hörnet av skärmen
Ont i ögonen
21.13
Jag sover om ett tag
Lycka till

Vet du
Sitter med fötterna i luften
Huvudet bakom mattan
Ser min omkring bland konsten
Alla konstigheter
Och snart är det inte långt kvar
Snart hoppar jag ut genom mitt runda
Fönster
Ja juste ja
Det är mitt runda fönster

Någonting gnager upp det jag skapat

Kaffe

Idag när jag precis hade hoppat av tunnelbanan

BALETT
MUSIK
RUBIKS KUB
TELLUS
ALLA HJÄRTANS DAG
MENINGEN MED LIVET
hoppas jag kan hjälpa dig

Tio meter blev tio mil

Ibland så känner jag mig så fett punk

Ensam på tunnelbaneperrongen. En lång tid, uppemot en evighet, under loppet om femton minuter, ja där stod jag i alla fall. Funderade. Och andra saker jag hade att göra, nej det fanns som sagt inte så mycket att göra. Räkna tyst i huvudet, förhoppningar om att tiden skulle gå snabbare, en upptäckt om att iPoden var urladdad, en våg av lycka. Och så plötsligt kommer de där funderingarna. Vilka människor går själva på en tunnelbaneperrong klockan ett på natten? Och så vände jag på huvudet för att se, studera, reflektera. Och då såg jag mönstret. Ensamma, snabba, påklädda, ej sökande - män. Medans jag försökte dra slutsatser, var mina uträkningar verkligen sanna?, såg jag plötsligt mig själv utifrån. En tjej, ensam, påklädd, snöig, tom blick, händerna skakas framför henne, och vad gör hon ensam på en tunnelbaneperrong, klockan ett på natten?