nokwoman -

Och nu börjar allt jag vill avsluta

Jag måste få skriva av mig någonstans.

Alltid har jag varit fast bestämd om att jag inte är någon dagboksmänniska; vilket tjafs att älta sin vardag mellan svarta streck, fylla ut döda träds gravstenar med meningslösa ord och självcentrerade meningar där ens inre ska försöka finna sig i en individuell verklighet. Att man ska lägga över alla sina problem på en blyertspenna, ge denne ansvar att bevara dessa för evigt, undangömda från de dagliga tankarna och grubblingarna.

Okej, jag har förlorat nog med stolthet denna sommar. Eller hälften vunnet hälften förlorat borde jag kanske uttrycka det, även om det nu i stunden känns som århundradets värsta förlust för fröken Kajsa Sofia Paulina Holm.

Alltså. Jag gjorde ett aktivt val att reda ut det nystan min kropp varit instängd i under fem års tid. Jag släppte allt framför mig och sa att jag skulle befria mig från min kontroll, den egenkontrollen som hindrat mig i så mycket och rubbat det mesta av så kallat normalt fungerande.

Visst, det var enkelt sagt. Nej det var det så klart inte, för det tog fem år, men jag sa det tillslut. Och jag menade det. Eller, jag hoppades att jag menade det.

Kryptiken, jag ursäktar.

Hon ställde mig mot den vägg som jag tidigare undvikit att möta, jag har tagit kryphål, råtthål, bakdörrar och toalettfönster. Men nu kom jag inte runt. Jag var för skör för att längre orka hålla ut, min kropp satte ned foten för mitt psyke och tog över makten.

För ett tag.

Men när jag sagt; ja, ja det stämmer. Ja jag mår skit, det är ett helvete, allt är fel.

Då var det kört, och det fanns ingen återvändo. Jag kan ju inte ta tillbaka något så självutlämnande, det går helt enkelt inte, man kan inte säga att man bara skojade, "du föresten, det där vi talade om förra helgen, jag tror vi skiter i det va?".

Nu har jag rivit upp alla de där sidorna jag försökt hålla på avstånd, men på armslängds så klar, för att inte glömma bort, allt om hur jag tänker, om du har har tänkt, om vad jag alltid känner.

Ska jag berätta? Nu har jag ändå gjort det för så många, ja stoltheten: bye bye!

Jag vaknade en morgon och upptäckte att jag kunde göra någonting åt mitt utseende. Det fanns knep för att vara på ett visst sätt. Och om jag bara gjorde som jag hade bestämt så skulle det bli bra.

Så fick det bli. Så var det inte riktigt, men typ.

Jag började ställa krav, jag satte upp regler och förbud.

Kom alltid i tid, var aldrig försenad med läxor, plugga alltid i förväg och var förberedd när du kommer till prov. Ät inte lunch i skolan, träna när du har slutat - helst utan mat i magen, ät inte för tidigt efter träningspasset.

Dessa minns jag som de första reglerna. Från början var de relativt lätta att hålla, jag var en aktiv människa, träningen ansågs som sund.

Men vad hände om jag inte kunde hålla på mina regler? Då gjorde det plötsligt så ont. Allting blev som mörker och jag gick in på toaletten och grät. För gråten stillade tillslut det onda.

När jag gick och lade mig på kvällarna kunde jag inte tänka på någonting annat än att "imorgon skärper du dig. Hur svårt ska det vara att kontrollera dig? Är du så svag att du inte ens kan avstå från frukost?"

Jag försov mig. Vaknar i panik över att jag kommer bli sen till skolan, slänger på mig kläder och rusar i desperation upp genom huset.

Alltid var det någonting som störde mig, som fick mig att skrika, brusa upp och förargas. Jag var så elak och detta ångrar jag så djupt.

Mamma frågar om jag inte ska äta frukost, ibland ljög jag och sa att jag redan ätit, ibland, om fallet var så att jag redan var arg, blev jag argare och skrek att jag fan inte skulle äta någon frukos, jag hann inte.

Mitt temperament var sällan stabilt, jag grät ofta i skolan.

Matten var svår, maten var äcklig, jag var trött, någon ställde mer krav på mig än vad jag orkade. Det blev inte som jag hade förväntat mig. Och jag förväntade mig. Hela jävla tiden. Jag förväntade mig att jag skulle klara mer än vad jag kunde. Och när det inte gick som jag ville brast jag.

Så fortsatte det. Jag fortsatte ställa krav, i gymnasiet blev kraven högre. Högsta betyg i alla ämnen. Inga undanflykter, inga undantag. Så skulle det vara. För sådan var jag.

Ambitiös, flitig, kontrollerad, punktlig och intellektuell.

Min identitet blev tydlig, och jag spädde gärna på den eftersom att jag älskade att folk sa att jag var duktig. Jag ville att folk skulle se mitt engagemang och mitt slit. Det var som en ständig kamp för folks åsikter om hur jag var.

Kommentarerna jag fick handlade ofta om organisering, lugn, struktur, ambition och prestation.

Jag var äntligen så duktig som jag alltid velat vara.

För innan hade jag aldrig fått vara bäst. Jag var aldrig bäst i klassen, även om jag hade högsta betyg så var det alltid någon annan som jag visste hade gjort ett ännu bättre jobb. Någon hade sagt något smart jag aldrig skulle komma på. Jag hade sagt något mycket korkat och fel, i ett tappert försök att låta påläst och vis.

Fan, jag hade sådana krav på mig själv, min standard var så hög och ångesten över att inte bli ihågkommen som smart var stor.

Jag ville ara bäst, och jag ville att alla skulle se det.

Men genom att börja med att kontrollera mig själv skulle jag snart kunna visa upp ett perfekt yttre för omvärlden, en person som håller vad hon lovar.

Jag känner så här fortfarande. Mitt sätt att beskriva det som ett avslutat kapitel är lögnaktigt och falskt.

Prestationen ligger och gnager.

Jobbar jag inte tillräckligt mycket, lika mycket som andra gör, lika flitigt som andra gör, ja då är jag dålig. Då är jag lat och en börda för samhället. Anstränger jag mig inte, då har jag misslyckats, och är inte värd lika mycket som alla andra människor är.

För alla människor är värda mat varje dag så att de orkar jobba, de är värda att få sitta ned i en fåtölj och andas ut, de är värda att dricka en god kopp kaffe och köpa en söt bulle för att doppa tillsammans med en söt vän, de är värda kärlek och ömhet.

Alla är värda det där. Varenda människa. Men inte jag, för jag gör inte tillräckligt för att förtjäna det.

Och nu säger jag att jag ska skapa krig med de tankar som drivit mig i alla år.

Fan i helvete vad svårt det är.

Jag vill på ett sätt, för att det är så det borde vara, men det känns otroligt skrämmande, hur ska jag kunna se mig själv i spegeln och tycka att jag är värd allt det som människor är värda. När jag inte lyckats?

Hur ska jag kunna avsluta någonting som jag inte är färdig med. Jag utnämner mig själv till förlorare.

Förlorare och bedrövligt misslyckad.

2012-10-28 @ 22:54:51 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

JAG BYTER PLATS!!!!!!!!!!

http://gt706f.tumblr.com/

2011-12-23 @ 03:06:06 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Not so much done when done is way too far away.

Oh you cryptical life, universe and everything

How comes repeating is a bigger crime than to riming

When one rhyme a word with an other, does it change the world in a bigger aspect

And if the change now do change the world, how can we know it actually was the rhyme who did it

You only placed two words in comfortable distance from each other, and used some other letters in one of them

I'm starting to get critical

Oh you cryptical life, universe and everything

How comes repeating is a bigger crime than to riming

When one rhyme a word with an other, does it change the world in a bigger aspect

And if the change now do change the world, how can we know it actually was the rhyme who did it

You only placed two words in comfortable distance from each other, and used some other letters in one of them

I'm starting to get critical

Oh you cryptical life, universe and everything

How comes repeating is a bigger crime than to riming

When one rhyme a word with an other, does it change the world in a bigger aspect

And if the change now do change the world, how can we know it actually was the rhyme who did it

You only placed two words in comfortable distance from each other, and used some other letters in one of them

I'm starting to get critical

2011-12-23 @ 02:41:33 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

Monsieur William.

Skratta åt honom

Gör honom till åtlöje och håna

Men bespara honom tårarna

De är han för vek för att ta emot

Och vekhet är ingenting man kan gråta för

2011-12-11 @ 14:41:05 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

Fast jag glömmer väl så lätt.

En påminnelse från övre makter

Vaksamt, man berörs trots allt

Visst att jag alltid ska hålla på att minnas

Det där hit och det där dit

Att känna saker man redan känt kan kännas lockande

Kanske är det det som väcker vår livslust

Men om man skulle glömma allt efteråt

Kanske

Kanske skulle vi uppskatta det vi hade mer

En alltför vild tanke

Men vild är nu mitt signum

Och jag hoppas ni glömmer att jag alltid mindes

För jag minns inte längre varför jag skrev

Varför jag skrev

Men jag skriver, och jag skriver för att jag glömmer ju så lätt

2011-12-11 @ 03:12:29 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hur mycket vi än går...

Jag kan inget annat säga än att jag faktiskt inte tänker ursäkta mig för dålig uppdatering.

Barcelona är alldeles för bra för att ge tid åt det här, hur mycket ni än vill.

2011-11-25 @ 19:24:36 Permalink Fotografier Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vamos a beber cavita.

2011-11-17 @ 23:57:14 Permalink Fotografier Kommentarer (0) Trackbacks ()

Blyerts, din förrädare.

Texten som förut var inledningen till mitt livsverk (ja det var en lögn, åter igen) upptäckte jag igår, till hälften var utsuddad. Som en arkeolog försökte jag tyda fram bokstäver och ord, men delar är fortfarande oidentifierbara.

Jag tänkte att om någon hittar det någon gång så kommer de säkert tycka att den är mycket bättre som den är nu, än om de hade hittat hela originalet...

2011-11-15 @ 08:45:37 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()

9 September 2011.

Jag läser "Grabben i graven bredvid" stående i en mycket avancerad yogaställning, klockan tickar för högt och på torsdag ska jag följa med på stor paellamiddag med massa spanjorer.

Idag regnade det för mycket för att vara ute, så det var vi inte heller, utan höll oss på ett kafé kvarteret ifrån horgatan i Raval. Jag vann över alla i plump och vi rökte snygga smala långa cigaretter och höll varandras händer för att inte komma bort.

Sedan åkte jag hem, studerade och försökte förstå en obegriplig spansk serie på kanal 8 på TVn. Efteråt har jag skrivit långa brev, avslutat mina memoarer och räddat världen.